InterReg Nordsjöprojektet PAV – Planning for Autonomous Vehicles har som mål att testa autonoma fordon i trafik och dra lärdomar från dessa testkörningar.
Varbergs kommun deltar i projektet för få extern finansiering i viktiga utvecklingsfrågor kring autonoma fordon. Det handlar bland annat om att öka förståelsen för autonoma fordons roll i trafiken, både under de närmaste åren och på lång sikt, samt att kartlägga förutsättningarna och ta fram en fungerande strategi för trafik med den här typen av fordon i en kommun av Varbergs storlek
Som en viktig del i projektet har en demonstrationskörning med ett autonomt fordon genomförts, något som visade sig innebära en del utmaningar för Varberg. Projektfinansieringen räckte endast till en kort testperiod och det var svårt att hitta en lämplig plats för själva demonstrationskörningen. Det var också en utmaning att hitta ett fordon och någon som kunde operera det.
Flera olika fordonsleverantörer och operatörer kontaktades innan Varberg till slut valde Nobina som operatör och deras fordon av modellen EZ10 från franska EasyMile.
Nobina har stor erfarenhet av att operera självkörande fordon. De har genomfört en rad piloter/demonstrationskörningar och bedriver även kommersiell trafik med självkörande bussar i Järfälla utanför Stockholm. Förutom värdefull expertis, erbjöd Nobina en helhetslösning med fordon, operatörer och de tillstånd som krävs för den här typen av testkörningar.
Pilotkörningen finansierades till 100% av PAV-projektet. Det gjorde att körningens omfattning behövde begränsas och tiden för genomförandet fastställdes till två veckor.
Tillsammans med konsulter från Rupprecht Consult beslutades det att målet med testkörningen skulle vara att sprida kunskap och medvetenhet om vad en självkörande buss är och hur den fungerar.
För att skapa största möjliga tillgänglighet och stor uppmärksamhet valdes Apelviken ut som plats. Tidpunkten för körningen bestämdes till två veckor i juni. Förutom att det är mycket människor i rörelse så passade det väl ihop med andra pågående utvecklingsprojekt i Apelviken.
Goda kontakter och bra samarbete med näringslivet i Apelviken var viktiga faktorer som spelade in i valet av plats. Destination Apelviken blev projektets bas eftersom de kunde erbjuda en uppställningsplats med laddningsmöjlighet för bussen och en stuga där operatörer och övrig projektpersonal kunde ta rast och använda som arbetsplats.
Varbergs strandtåg leasades för att köra besökare gratis mellan Varbergs centrum och Apelviken i samband med demonstrationskörningarna på helgerna. Detta initiativ togs för att få fler att ta sig till Apelviken på andra sätt än med egen bil, och på så sätt underlätta framkomligheten för den självkörande bussen.
Från början var planen att bussen skulle köra från parkeringen vid Restaurang Solviken, utmed Tångkörarvägen, till parkeringen vid restaurangen &Olles. Efter att Nobina varit på plats och inspekterat ändrades dock planerna och det bestämdes att bussen skulle gå från Solviken och vända vid Surftorget, en sträcka på ca 1 km enkel väg.
Beslutet togs dels på grund av att det fanns svårigheter med framkomligheten i den södra delen av Tångkörarvägen, dels för att sträckan var lång och den självkörande bussen var relativt långsam. En kombination som skulle innebära en gles turtäthet eftersom det endast var en buss i trafik.
Initialt var det tänkt att körsträckan skulle stängas av för biltrafik och det skulle råda parkeringsförbud utmed sträckan under testperioden. Förutom att underlätta för bussens framkomlighet, ville Apelviksprojektet också pröva hur en begränsning av biltrafik kan fungera i området.
En annan viktig förutsättning för bussens framkomlighet var att arbetet i den norra delen av strandpromenaden skulle vara avslutat.
Inför demonstrationskörningen höjdes röster och det uppstod en debatt i lokal media angående planerna på begränsad biltrafik i Apelviken. Det ledde till att hamn- och gatunämnden beslutade att inte stänga av Tångkörarvägen, men man stod fast vid att behålla parkeringsförbudet.
En annan utmaning som uppstod var att arbetet med den nya strandpromenaden drog ut på tiden vilket försvårade inkörningen av bussen.
Sammantaget påverkade dessa förändrade förutsättningar både genomförandet och resultatet av demonstrationskörningen. Ur ett trafikperspektiv innebar det fler störningsmoment som ledde till fler stopp för bussen, längre körtider etc. Men som demonstration och test var det intressant att studera hur bussen hanterade hinder i form av blandad trafik och vägarbeten.
Den pågående Covid-19 pandemin innebar också en del utmaningar. Antal pasagerare på bussen begränsades och restriktionerna kring folksamlingar gjorde att demonstrationskörningen inte kunde marknadsföras som det var tänkt.
Trots detta var det ändå mycket folk i rörelse i Apelviken och många nyfikna testade den självkörande bussen.
Pandemin gjorde också att de övriga projektdeltagarna i PAV inte hade möjlighet att besöka Varbergspiloten.
Bussen kom till Varberg och Apelviken för inkörning och kalibrering av sträckan den 21 maj. Den 4 juni var det pressvisning av fordonet och två dagar senare, den 6 juni, startade trafiken för allmänheten.
Under de följande två veckorna körde bussen dagligen mellan kl 10-16, med ett kort avbrott mitt på dagen då bussen behövde laddas i samband med operatörens lunchpaus. Under veckosluten kördes även ett tredje kvällspass.
I praktisk trafik var turtätheten ungefär två varv per timma.
Generellt fick demonstrationskörningen ett mycket positivt mottagande när den väl kom i gång.
Många kommentarer handlade om att kommunen visade mod och framåtanda genom att pröva en självkörande buss och några röster föreslog att ett liknande fordon skulle sättas in i trafik på den gamla banvallen, mellan centrala Varberg och Apelviken, efter det att Västkustbanan läggs i tunnel genom Varberg.
Totalt reste 746 personer med bussen under två veckor.
En körsträcka med både biltrafik och mycket folk i rörelse är stora utmaningar för ett autonomt fordon där säkerheten har högsta prioritet. Förutom med bilar, husbilar och arbetsfordon skulle bussen även samsas med gående och cyklister. När något närmar sig snabbt reagerar bussen med ett nödstopp och det finns risk för att exempelvis cyklister kör in i bussen bakifrån.
Under testperiodens första dagar ignorerades parkeringsförbudet längs Tångkörarvägen vilket gjorde vägen smalare och begränsade bussens framkomlighet. En punktinsats från polisen med ett flertal bötfällningar gjorde dock att parkeringsförbudet efterlevdes bättre under resten av demonstrationskörningen.
Även om de fysiska utmaningar på plats var stora, låg de klart största utmaningarna i fordonets tekniska begränsningar. Bussens sensorer är ytterst känsliga för rörelser och fordonet är programmerat till att sätta säkerheten främst. När en störning upptäcks, till exempel flygande sand, buskar eller högt gräs som rör sig i vinden, bromsar eller stannar fordonet snarare än att ”chansa” på att objektet flyttar på sig.
Det var till slut blåst och flygande sand som gjorde att testkörningen fick avbrytas en dag tidigare än planerat. När bussen havererade efter att bromsarna låst sig (på grund av alltför många nödstopp) fanns inte de tekniska insatser som krävdes tillgängliga i Varberg. Felet kunde inte åtgärdas på plats och en bärgning av bussen blev nödvändig.
I Europa är det krav på att autonoma bussar ska vara bemannade med en operatör som ansvarar för säkerheten kring fordonet och som kan ta över kontrollen och köra bussen manuellt, om det skulle behövas.
I Apelviken utbildades Nobinas ordinarie busschaufförer och generellt fungerade detta bra. Operatörerna gav bra service, ett gott bemötande och kunde informera om hur bussens autonoma teknik fungerade. Den korta utbildningen gjorde dock att en viss osäkerhet ibland infann sig och i stället för att testa de autonoma funktionerna på bussen, prioriterades en smidig framkomlighet och de valde att ta över kontrollen köra bussen manuellt förbi hindret.
Det finns en rad lärdomar att dra från den förhållandevis korta demonstrationskörningen i Apelviken.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en autonom buss av den typ som kördes i Apelviken inte är aktuell för Varberg inom en snar framtid. På längre sikt, med en större teknisk stabilitet och förbättrad interaktion med omgivningen, kan det dock finnas användningsområden för självkörande bussar. Det kan exempelvis handla om servicetrafik som ett komplement till det ordinarie stambussnätet, och om matartrafik på landsbygden där trafikunderlaget är litet.